Mina bästa tjejer
Jag vill bara säga en sak och det är att vänner är det finaste man har. Man ska vara väldigt rädd om det finaste man har, vårda det, sköta det.
Ni vet det där plagget ni hade när ni var små? Plagget (plaggen) som var bättre än ALLT annat. För mig var det ett par utsvängda ljusa jeans med en blomma och stenpaljetter på ena låret. Jag var så glad över dem, visade upp dem för grannflickan när jag kom hem med mina nya byxor från stan. Hon tittade skeptiskt på dom och sa, vad är det där? Världens finaste byxor tänkte jag bara med ett leende och var så nöjd. Så nöjd.
Jag använde dem i skolan. Jag använde dem hemma. Använde dem när jag åkte skridskor. Använde dem på disko. Ett tag använde jag dem jämt.
Var är dem nu? Jag vet inte. I nån låda antaligen eftersom jag aldrig lät mamma slänga saker jag hade älskat, även när jag inte kunde förstå vad jag en gång tyckt var så vackert. Jag saknar dem inte, när jag tänker tillbaka på dom ser jag bara framför mig ett par barnsliga byxor som inte ens är fina.
Jag har vänner jag aldrig vill, aldrig kan förlora. Jag har haft vänner jag aldrig skulle förlora men så blev det ändå. Det skrämmer mig som inåt helvete mycket just nu. Jag har tagit en risk, jag har åkt ifrån (nästan) allt jag älskar för att stanna borta mer än ett år. Jag intalar mig att jag inte kommer förlora något, att det jag är beroende av där hemma kommer finnas kvar. Men det är inte säkert och jag vill inte ta saker för givet, men gör det ändå för det kan man när man är vänner. Men vad händer om vänskapen svalnar, då kan man ju inte ta saker för givet längre?
JAG SAKNAR ER.
Ni vet det där plagget ni hade när ni var små? Plagget (plaggen) som var bättre än ALLT annat. För mig var det ett par utsvängda ljusa jeans med en blomma och stenpaljetter på ena låret. Jag var så glad över dem, visade upp dem för grannflickan när jag kom hem med mina nya byxor från stan. Hon tittade skeptiskt på dom och sa, vad är det där? Världens finaste byxor tänkte jag bara med ett leende och var så nöjd. Så nöjd.
Jag använde dem i skolan. Jag använde dem hemma. Använde dem när jag åkte skridskor. Använde dem på disko. Ett tag använde jag dem jämt.
Var är dem nu? Jag vet inte. I nån låda antaligen eftersom jag aldrig lät mamma slänga saker jag hade älskat, även när jag inte kunde förstå vad jag en gång tyckt var så vackert. Jag saknar dem inte, när jag tänker tillbaka på dom ser jag bara framför mig ett par barnsliga byxor som inte ens är fina.
Jag har vänner jag aldrig vill, aldrig kan förlora. Jag har haft vänner jag aldrig skulle förlora men så blev det ändå. Det skrämmer mig som inåt helvete mycket just nu. Jag har tagit en risk, jag har åkt ifrån (nästan) allt jag älskar för att stanna borta mer än ett år. Jag intalar mig att jag inte kommer förlora något, att det jag är beroende av där hemma kommer finnas kvar. Men det är inte säkert och jag vill inte ta saker för givet, men gör det ändå för det kan man när man är vänner. Men vad händer om vänskapen svalnar, då kan man ju inte ta saker för givet längre?
JAG SAKNAR ER.
